Eftersom jag var mellanbarnet från en familj på nio var jag ansvarig för att uppfostra och utbilda mina yngre syskon som varierade från 2 till 11. Ansvaret omfattade: laga mat, städa, lära ut grundläggande matematik och engelska begrepp och lära mig att förstå istället för tillrättavisning. Först trodde jag att jag inte skulle vilja ha något med barn att göra efter det, men nu är jag lärarassistent under två terminer i rad eftersom jag verkligen tycker om att engagera mina yngre kamrater. Naturligtvis är kollegialt sinnade unga vuxna långt ifrån dina typiska kaosgremlins med ängla-faced pre-teen, men jag tror att kärnan i varje person är en önskan att lära sig och bli bättre. Som au pair eller barnskötare skulle det vara mitt privilegium att få hjälpa en person att växa in i sig själv.
Men oftare än inte resulterar detta i friktion eftersom föräldrarna inte är uppriktiga om sina förväntningar på mig och deras barn. Till exempel hade jag en förälder som uppmuntrade mig att prata flera språk med sitt barn, men som sedan blev väldigt spänd när jag frågade deras 8 månader gamla dotter vad de önskade sig i julklapp eller uppmuntrade henne att bli en fantastisk artist. Det visade sig att de var oroliga för att bilda anknytningar för tidigt - en sorts omvänd psykologi där om man inte föreställer sig stora saker för framtiden, då de inte skulle straffas för sin hybris. Alltså var ödmjukhet nyckeln och varje kultur har sina egna värderingar. Det var en bra lektion för oss båda!
Jag hoppas innerligt att den här lilla texten hjälper dig att få en bättre bild av den person jag är, och jag ser fram emot att träffa dig.