Jag är en 25-årig man som har bott i minst 6 år hos en sjuk släkting. Medan jag var 13 år led min mormor av stroke och minnesförlust och för att göra det värre blev hon förlamad och kunde inte längre utföra sina plikter och dagliga rutiner för sig själv. Vi var tvungna att skaffa en barnskötare till henne som skulle hjälpa till men någon gång var det tröttsamt för barnskötaren. Jag var tvungen att lära mig att leva med situationen i handen och från 2014 tog jag ansvar över min mormor. Jag kunde administrera hennes mediciner, hjälpa henne när hon behövde använda toaletten, förbereda hennes måltider och till och med lägga henne i sängen. Under hela min gymnasieresa lärde detta mig mycket, att ditt liv kan blinka framför dina ögon på en sekund och allt blir annorlunda för en livstid. Varje gång jag gick utanför skolan kunde jag rusa till min mormors hus bara för att se till att allt gick bra för henne. Även om hennes hälsa fortsatte att försämras under åren, gav hennes leende varje dag när hon såg mig mig lite mod och hopp om att hon skulle stanna längre. Efter en lång kamp mot sin sjukdom vilade hennes själ 7 år senare, precis efter att hon började på universitetet. Jag blev så hjärtbruten av detta och eftersom jag nu är klar med universitetet skulle jag vilja ta hand om människor som har liknande problem och sätta leenden över deras läppar som ett sätt att minnas min bortgångne mormor.